Så vem är jag?

Mitt namn är Matilda, jag är 15 år och bor utanför Hudiksvall. När folk frågar brukar jag säga att jag bor ute i skogen, för det är just det jag gör. Långt ifrån allt som har med civilisation att göra, på en lite bondgård med massa djur. Jo visst, grymt jobbigt ibland när man vill träffa kompisar, men som hästmänniska klagar jag inte alls på de milslånga otrafikerade skogsvägarna som finns här hemma. De är trots allt de vägarna jag och mina hästar kör på dag in och dag ut, och har gjort i över sju år.

Som ni säkert förstår så är hästar ett av mina stora intressen. Något som ligger mig extra varmt om hjärtat är körning, trav och horsemanship. Jag har två gotlandsruss, den gamla ridskoleponnyn Bella som jag ägt sen 2005 och Linnson, den fyra åriga vild hingsten (i alla fall vad han tror att han är, haha). Hittar man mig inte i stallet så är jag ute och fotar, säkert på någon travtävling eller ett konvent av något slag. Annars är ett stort intresse att läsa. Speciellt olika hästbloggar, eller att skriva och blogga själv.

"Det värsta var inte att hamna i rullstol. Det värsta var att sluta med hästar."

Okej, nu har jag nog fått med det viktigaste. Lite om mig själv, låter säkert som ett rätt normalt liv i en hästmänniskas ögon om jag tänker efter. Fast det finns en skillnad mellan dig och mig, en liten sak som folk oftast förstorar och försämrar. Skillnaden mellan dig och mig är att jag sitter ner, jag sitter i en sak som rullar. Hästarna brukar se mig som en levande vagn, vi människor kallar det rullsol. Jag hamnade i rullstolen 2007, då jag fick min nervsjukdom. Jag ska inte säga att det har vart en lätt tid, att jag alltid vart stark och glad. Snarare tvärt om. I vissa stunder frågar jag mig varför allt blev som det blev, det är trots att den ovanlig sjukdom. - Och jag är en av de personerna som drabbats mest, min kropp har därför inte heller svarat på behandlingarna jag fått.

Värst av allt var i början, första året. Då jag fick sadla av Bella för sista gången och ställa henne i hagen då jag inte kunde rida mer pga smärtan, att varken jag eller sjukhuset visste vad som var fel, och att till sist hamna i rullstol.

Hästarna - den bästa medicinen.

Men vi hittade en lösning, otroligt nog. I julklapp fick jag något så enkelt som en vagn. Jag som då bara kört häst två gånger i mitt liv fick bli kusk, och Bella fick bli körponny istället för ridponny. Vi riktade in oss på vanlig körning, framförallt hästrally. Något som både jag och Bella tycker är riktigt roligt och har startat i det fem gånger nu med hyfsat bra resultat.

Under de här åren finns det ingen annan som hjälpt mig mer än vad Bella har gjort. Då ingen medicin eller sjukgymnastik hjälpt mig, och då läkarna fått mig tokig på alla deras påhitt och irriterande frågor så har Bella alltid funnits har hemma som stöd. Hon har vart bästa psykologen, medicinen och sjukgymnasten. Bella är den som anpassat sig mest efter mig, på alla sett och vis. Hon skjutsar mig upp för backar, har lärt sig stanna exakt vid rullstolen när jag ska kliva ur vagnen och bara finns där. Ni "hästmänniskor" vet nog vad jag pratar om, ni vet det där lilla extra som man tycker att bara ens egen häst har.

Från ryttare till kusk

Efter ett tag ville jag utvecklas som kusk, därför började jag på travskolan inne i stan. Förutom att jag brukade vara och titta på trav ibland var jag inte direkt insatt i just trav, men fastnade på en gång. En helt ny värld öppnades, en värd som jag i alla år hört så mycket skit om får ridvärlden. Men trav är något underbart, en speciell värld där alla håller ihop. Något jag verkligen inte ångrar att jag började med.

2011 tog jag licens i ponnytrav och började tävla, först med shettisar och sedan med russ. Jag har för det mesta tävlat med travskolans ponnysar.

Bästa travminnet jag har fick jag faktiskt för bara någon vecka sen då jag och Linnson körde vårat debutlopp och kom tvåa.

Folk anser att jag ska ha en snäll handikapp häst, jag köpte istället en treårig hingst med hett humör.

Det var då när jag tog licensen som Linnson kom in i bilden. Jag ville ha en häst att träna med för att sedan kunna tävla med. Hittade en annons på hästnet om en treårig hingst. Köpte jag han? Yes, otroligt nog.

Vi har väll haft fler motgångar än framgångar. Skador på både han och mig, han har sprakat och attackerat mig. Utnyttjat att jag sitter ner, lärt sig att han är ledaren. Folk har tittat snett på oss och flera gånger sagt åt mig att sälja han.

Men nej, men kan ju inte sälja sin bebis.. Visst? Jag har alltid jobbat hästarna mycket från marken, med energin och ledarövningar. Någon slags horsemanship, eller ska man kalla det frendship? Hade jag velat ha en snäll och lugn häst som jag skulle kunna göra allt med hade jag inte köpt L. Jag ville ju ha någon att jobba med. Se fram och motgångar med.

Och nu, såhär ett och ett halvt år senare ångrar jag inte alls att jag köpte "vild hingsten". L har alltid varit den gosiga och sociala hästen, och nu när humörsvängningarna försvunnit och han börjat lite mer på människor är han en riktigt kelgris.

Vi klarade kvalet 2 september i år, en vecka senare startade vi vårat första lopp. Och vet ni vad? Vi kom tvåa! Glädjen när de ropar i högtalarna att vi leder med nästan 30 m före de andra var obeskrivlig, tjöt av lycka. Vi blev om sprungen sista 100 m. Kom tvåa men det kändes som en vinst, nejnej bättre än så.. Som om vi hade vunnit elitloppet, eller något sånt, haha. Tårarna bara sprutade när allt folk kom fram och gratulerade. Folk sa att vi hade gjort ett grymt jobb tillsammans. Vi visade alla dem som tvivlat på oss att vi faktiskt kan, oavsett om vi är nybörjare och inte direkt bäst så kan vi. Med vilja och mod går allt, bara man inte ger upp på vägen.

Ingenting är omöjligt

Det är väll just det bloggen handlar om, att inte ge upp och kämpa för det med vill.

Jag vill med bloggen på något sätt visa alla där ute att ingenting är omöjligt, oavsett vad som står i vägen så finns det alltid en lösning med det hela.