Efter att ha blivit nockad så jag fick blodsmak i munnen när vi skulle ut och motionera idag beslöt jag mig för att han var absolut var i behov av ett rejält träningspass. Så en långtur fick det bli!
Linnson fick vila hela förrförra veckan när jag var på sjukhuset, sen fick jag infektion, skolan har varit jobbig hela veckan och dessutom har det bara varit isväg så han har helt enkelt fått röra på sig lite mindre än vad han är van. Korta lugna turer är inget för Linnson, och är väll därför humöret blossar upp så pass också.
Blev i alla fall en tur på ca två mil på ca en timme och fyrtio minuter. Så tempot hölls uppe. Varierat mellan upptinade grusvägen vägen hemma vid oss, asfaltsvägen och en skogsväg. Linnson tyckte såklart det var superkul (blandat med superläskigt) att upptäcka vägar vi inte kört på länge. Men han slängde sig bara två gånger och tvärnitade en gång. Så alltså, för att vara en liten rädd ponny med vårkänslor var det väldigt bra (antar jag?).
Han var lite svettig när vi kom tillbaka men fortfarande pigg och med pulsen nere. En mil till hade han utan problem klarat.. Tänk om man själv hade haft den konditionen. Jäklar va biff man skulle va! Själv flåsar man ju efter hundra meter, haha. ;)
