Mår mycket bättre och får faktiskt saker och ting gjort när jag jobbar praktiskt, gjort både det ena och det andra under praktik tiden på travet och nu på smådjurs kliniken. Det känns liksom bra när man åker därifrån och vet att man gjort något bra, varit till nytta och hjälpt till. Vissa dagar till och med lärt sig något nytt. En känsla jag aldrig skulle fått i skolan.
Jag har alltid haft problem i skolmiljön, inte har det blivit bättre av sjukdomen och att jag varit borta så pass mycket. Av den anledningen jag går IM just nu och pluggar upp matte och engelska betyget. Ska egentligen söka gymnasium nu, men känns så jävla onödigt. Under det senaste halvåret på IM har jag inte pluggat upp ett endaste betyg, känns rent ut sagt skit. Enda bra med det hela är praktiken, tycker det är något underbart. När skolan känns skit så lyfter praktik dagarna med djuren upp en lite. Längtar tills jag får komma ut och arbeta på riktigt, slippa skolan och alla dumma matte tal och engelska glosor.
Vad gäller gymnasievalet är jag helt off om vad jag ska välja. Sökte Wången, Rättvik och foto&grafisk design förra året (utan att komma in på någon linje). I år har jag väll gett upp lite vad gäller travgymnasiumen. Wången är en underbar skola, saknar veckan där så otroligt mycket. Tyvärr ligger den långt hemifrån, skulle komma längre bort från sjukhuset och djuren här hemma. Sen så ligger det ju på värsta berget, tar mig inte ens upp för backen till sovhusen utan hjälp när det inte är nå snö ute, så lär ju sitta fast innan jag ens tagit mig utanför dörren under vinterhalvåret där. Så tyvärr, önskar av hela mitt hjärta att jag skulle kunna gå där men denna gång funkar inte mitt "ingenting är omöjligt". Skulle kunna söka och hoppas på att komma in, men vet att jag ändå skulle flytta där ifrån efter några veckor. Speciellt med tanke på hur mitt psyke varit från och till, lär ju knappast bli på bättre humör av att inte kunna klara av saker och ting själv.
Nej, Wången får helt enkelt vänta på mig. En dag ska jag gå en utbildning där, men den dagen får vänta några år. Som det ser ut nu söker jag foto&grafisk design inne i stan, kommer jag inte in går jag IM ett år till och söker om nästa år igen.
Just nu känns mitt huvud som om någon tagit det och skakat om allt som finns där inne. Kan inte tänka klart, sova på nätterna eller få saker och ting gjort. Mår dåligt över att jag inte gjort det och det, tränat hästarna inom tränings schemat, inte pluggat på det och det, ångest över allt med sjukdomen, behandlingar och skit. Fått en tid, eller ett förslag på en tid, för att ta botox (muskelavslappnande) om bara några veckor. Väntat på den behandlingen i nästan ett år. Borde vara glad att jag äntligen fått en tid, att läkarna tror på det. Istället så känner jag nästan att jag inte vill. Lite små sur över att ingen lyssnar på mig när jag säger att jag vill ta bort hela benet. Rädd för att det ska bli som alla andra gånger när läkarna sagt att behandlingen funkar så bra, allt kommer gå så bra och "du kommer bli bra, precis som alla andra". När man väl gjort behandlingen, operationen eller tagit den och den sprutan utan att få ett endaste positivt resultat i fem års tid så tröttnar man. Jag har inte gett upp hoppet om att bli bra, snarare tilliten till sjukvården och ja, någonstans på vägen tappade jag självförtroendet med.
Ni vet när man önskat sig något och verkligen trott att det ska fungera och bli så - När det sen inte blir så, om och om igen med nästan allt i ens liv, känslan av att allt man jobbar och kämpat för bara glider längre och längre bort? Den känslan stör mig.
Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar