Det är snart midnatt och jag har inte ens börjat packat, lika lyckat som alltid med andra ord.
Ska till skolan på förmiddagen imorgon och försöka lära mig lite matte (blä). Vid kl 15.00 går mitt tåg mot Stockholm.
Ärligt, jag börjar bli nervös. Eller ja, har en klump i magen. Skulle inte säga att jag är nervös, snarare osäker. Förväntansfull.
Läkarna tror på det här, men det har de gjort på allt annat med. Och allt annat de testat på de senaste fem åren har inte funkat. Skillanden mellan nu och alla andra gånger är att nu är det här liksom det sista. Funkar inte den här behandlingen vet de inte vad de ska göra längre.
Haha okej, när jag tänker på det. Så ja, jag är förjävla nervös. Jag vill inte vara det. Men ju mer klockan tickar desu mer växer klumpen i magen. Vill bara krama om min lilla kisse katt och försvinna några dagar, eller veckor.
Det är i sådana här stunder man fattar vad som verkligen händer i ens liv. När allt bara är vardag glöms det mesta bort, problemen blir vardag och livet fortsätter. Stunder som den här känns det som om någon slagit en i skallen. Liksom BOOOM "det är faktiskt du som lever det här livet, du som sitter i rullsolen, du som har sjukdomen, dina problem och din uppgift att klara v det. Vakna upp från din fantasivärld och inse att dit liv är lite kaos."
Kaos är egentligen fel ord,
men mitt huvud käns kaos just nu.
Därför passar ordet mer eller mindre in,
egentligen.
Natti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar