Som rubriken lyder, på tisdag nästa vecka kommer jag befinna mig på Karolinska sjukhuset för att ta botox. Kommer åka tåg ner till Stockholm redan på måndag, får sprutan på tisdag och på onsdag ska vi fortsätta KBT behandlingen innan jag åker hem på eftermiddagen.
Även fast jag är osäker känns det bra att äntligen fått en tid till behandlingen, trots att det blev så nära in på vi fick reda på det. Har väntat på en tid i ca ett år, så det var på tiden att jag får komma dit.
Innan alla börjar fråga, så nej. Jag ska inte ta det för att få större läppar eller mindre rynkor (inte för att jag har några, haha). Botox används inte bara i "skönhets operationer", utan också för folk med Celebral pares (CP), kronisk migrän, folk som haft stroke och det har nu även testats lite på människor med Complex regional pain syndrom (CRPS). Det sistnämnda är sjukdomen jag har, som ni kanske vet. Botox är ett muskelavslappnande medel, de muskler man sprutar botox i blir alltså avslappnade och spänningarna ska släppa. I vissa fall har även smärta minskat. Är lite osäker på hur länge det håller, men enligt wikipedia håller det i sig upp till fyra månader innan man behöver åka in och ta behandlingen igen.
Anledningen till att man vill testa botox på mig är för att vi hoppas på att musklerna i benet ska slappna av och efter hand få benet att räta till sig. Just nu sitter det ju ihop tryckt mot magen vilket det gjort nu i ca sex år. Om det funkar kommer det ju ta tid, allt i benet är ju som borta eftersom benet inte har använts. Leder, muskler och allt är korta och sånt. Men läkarna tror på den här behandlingen. Önskar jag också kunde hoppas på det, men just nu känns det inte värt att hoppas eller lita på läkarnas ord.
Visst. Läkarna är jätte duktig, de är speciallister och gör verkligen sitt bästa för att hjälpa alla. Men under de senaste åren har jag testat både det ena och det andra, läkarna har sagt åt mig att jag ska bli bra. Att behandlingen funkat på alla andra, klart jag ska bli frisk. Men gång på gång har behandlingarna inte funkat, gång på gång har jag fått åkt hem och bara väntat.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Klart jag vill göra behandlingen men allt känns så konstigt. Jag vill hoppas på det bästa men vågar inte, rädd för att det ska bli som förra gången, och gången före det, och före det.
Med blandade känslor kommer jag sätta mig på tåget, och jag kan inte låta bli att redan nu känna hur det vrider sig i magen över hur resultatet kan bli. Det får bära eller brista. Nu jävlar håller vi tummarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar